Sture Stamming skriver inte mer

En grön Halda har tystnat.

Sture Stamming, journalist och författare, vaknade aldrig på morgonen den 4 mars. Vid skrivmaskinen låg sista veckans två manus.
Det ena var en saga, som skulle vara början på en uppsats, där barnen i Trojaskolan i Ryd skulle få fortsätta berättelsen. Stures sista idé för att få alla generationer engagerade i kampen för att rädda Ryd.
Den andra var inledningen på en beskrivning av Hamrarna i Värends Nöbbele, torpet där Sture växte upp för lite drygt 90 år sedan.

Efter uppväxtåren försörjde han sig som dräng i Skåne innan han värvade sig vid Flottan i Karlskrona och så småningom blev U-båtsmaskinist. Det kunde vara tuffa dygn i undervattensläge i slutet på 30-talet när en handfull trånga U-båtar skulle skydda Sverige från tyskarna. Flottan blev också på alla sätt Stures öde.

När ett sjöbefäl mönstrade på trots att han bar på TBC blev några i besättningen också sjuka. För Sture var det sjukperioder, plats i dödens väntrum, svåra operationer och konvalescens som varade i över 15 år. Det var också hans grund för att tycka illa om allt militärt, även om det fanns annat i världen som hjälpte till att göra honom till så nära pacifist man kan komma.

Ödet den gången gav honom plats på sjukhuset i Karlskrona, medan många av hans kamrater sprängdes till döds på U-båten Ulven utanför Göteborg.
Men den avgjort viktigaste och största händelsen för flottans glade småländske torparson var när han träffade sin Margit på en dansbana i Karlskrona.

De flyttade till Växjö 1942 och Sture jobbade mellan sjukperioderna på Stadshotellet som maskinist och sedan på Räppe Kraftverk. Nyårsaftonen 1943 gifte de sig i Bergunda kyrka och de skaffade fyra barn; Mait, Johnny, Mia och Per. Idag är det dessutom nio barnbarn och nio barnbarnsbarn.

Sjukdomen gav också Sture möjlighet att utveckla sin fantastiska skrivartalang. Det gällde att slå ihjäl tiden på sanatoriet Lugnet, så han skrev revyer där patient-kamraterna fick vara aktörer. Det blev dikter, noveller, artiklar, teaterpjäser.

Som konvalescent bodde Sture med familjen i Kårestad 1947-57 och skrivandet förde honom då till Kronobergaren de sista åren. Men fast jobb blev det först 1957 på Arbetsförmedlingen i Ryd, där han senare blev lokalredaktör för Kronobergaren och Sydöstran, var med och startade Ryd-verken, skrev revyer, gjorde köpingsfilmen och senaste året har han drivit på startandet av Rydkampen, ett engagemang för att rädda Ryd.

Under åren i Kårestad började han intressera sig för den stora skogsbranden i Attsjöskogarna. Det blev för 25 år sedan den kritikerrosade och lyckade debutromanen ”Heta Låga”, som fått tre upplagor slutsålda. Det fick honom att skriva ännu mer, men också engagera sig i hembygden och samhället Ryd där han levde sista 47 åren. Skvaltkvarn, järnkälla, basketklubb, sportklubb – ja det mesta engagerade han sig i. Rydkampen blev hans sista strid.


Engagemang och solidaritet var honnörsord. Träden han planterat i tidningen Vi:s afrikanska skogar kan räknas i tusentals. Omtanken om världens barn och de som har det sämst i samhället var alltid närvarande.

Sture Stamming har alltid skrivit, från små verser till Mors dag när han var liten grabb till sista sagan för en vecka sedan, 90 år gammal. Födelsedagsbreven till alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn var högtidsstunder. Inte en fest arrangerades i släkten, utan att Sture kom med en nyskriven sång till någons ära, vid midsommarfirande på Hamrarna var det ofta uruppförande av någon ny liten teater.

Hans fantastiska idérikedom och fantasi har alltid fascinerat barn. När det var dags att plocka lingon i Urshultsskogarna byggde Sture kojor med pojkarna, när vi träffades spelade han gärna Svarte-Petter och hittade hela tiden på nya sätt att spela eller så har han berättat spännande sagor direkt tagna ur luften och med en fantasi som gjort barnen sprickfärdiga av nyfikenhet.

En skrivmaskin har tystnat – men orden finns för alltid kvar. En buspojk har slutat busa – men dom han busade med glömmer honom aldrig. En rebell har slutat strida – men kampen för att samhället Ryd ska blomstra fortsätter.

Johnny Stamming